Besvikelse
Det var för ungefär två eller tre år sedan jag fick reda på att det i Sverige är krav på sterilisering vid könsbyte. Jag har sedan dess haft otaliga disskussioner om detta och blir varje gång jag tänker på det lika upprörd. Det är därför med stor besvikelse som jag idag kan läsa i tidningarna att det inte kommer att bli någon förändring.
En djup besvikelse på Alliansen. Jag är för samarbete men frågan är om det är rimligt att ett så litet parti som KD ska kunna få så stort inflytande. Är det speciellt demokratiskt? Givetvis måste det till kompromisser men jag hade hellre sett att övriga partier drivit på frågan bättre. I mina ögon känns det inte speciellt 2012 att fortfarande utföra tvångssterilisering. Jag kan inte heller se några välgrundade anledningar för ingreppet. Givetvis barnen. Argumenten hänvisas till barnens uppväxt. En följdfråga måste då bli; vad det är som avgör om ett barn får en bra uppväxt eller inte. Sitter en god förutsättning för att ge barn en bra uppväxt verkligen i föräldrarnas könstillhörighet eller sexualitetstillhörighet i övrigt?
Sedan har vi rädslan för att barnen ska var utsatta gentemot sin omgivning. Frågan är om det är en anledning stark nog. Problem med utsatthet oavsett om den grundar sig på sexualitet eller etnicitet ligger inte hos de utsatta. Vi måte fråga oss själva hur vi vill att samhället ska se ut. Som jag ser det handlar det om människovärde och vilken syn vi har på andra. Utsattheten bekämpas inte genom att neka dem som skulle kunna vara potentiellt utsatta på deras existens. Problemet måste lösas genom uppbyggnad av goda värderingar. Dessutom har vi redan kommit över trösklen om att barn får växa upp hos hbtq-människor, skulle det verkligen vara någon skillnad i den här situationen?
Det är och kommer alltså att fortsätta att vara tvång på att sterilisera sig vid könsbyte och förbjudet att förvara könsceller. Detta är inte bara en fråga om hur vi ser på andra människor och deras rättigheter utan även en fråga som berör individens relation till staten. Hur mycket ska staten få bestämma över våra liv? Är det rimligt att staten bestämmer vem som ska kunna skaffa barn? Som jag ser det idag gör inte staten det. Det finns inga restriktioner på vem som kan skaffa barn. Till och med helt odugliga personer kan om de vill få barn. (Nej, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.) Det finns inga begränsningar med undantag för de som har genomgått könsbyte. För mig som liberal känns det väldigt främmande.
Borde säkert läsa igenom texten mer noggrannt innan jag publicerar, men nu måste jag verkligen sätta igång och plugga inför tentan på lördag. Blev bara så upprörd, igen...
En djup besvikelse på Alliansen. Jag är för samarbete men frågan är om det är rimligt att ett så litet parti som KD ska kunna få så stort inflytande. Är det speciellt demokratiskt? Givetvis måste det till kompromisser men jag hade hellre sett att övriga partier drivit på frågan bättre. I mina ögon känns det inte speciellt 2012 att fortfarande utföra tvångssterilisering. Jag kan inte heller se några välgrundade anledningar för ingreppet. Givetvis barnen. Argumenten hänvisas till barnens uppväxt. En följdfråga måste då bli; vad det är som avgör om ett barn får en bra uppväxt eller inte. Sitter en god förutsättning för att ge barn en bra uppväxt verkligen i föräldrarnas könstillhörighet eller sexualitetstillhörighet i övrigt?
Sedan har vi rädslan för att barnen ska var utsatta gentemot sin omgivning. Frågan är om det är en anledning stark nog. Problem med utsatthet oavsett om den grundar sig på sexualitet eller etnicitet ligger inte hos de utsatta. Vi måte fråga oss själva hur vi vill att samhället ska se ut. Som jag ser det handlar det om människovärde och vilken syn vi har på andra. Utsattheten bekämpas inte genom att neka dem som skulle kunna vara potentiellt utsatta på deras existens. Problemet måste lösas genom uppbyggnad av goda värderingar. Dessutom har vi redan kommit över trösklen om att barn får växa upp hos hbtq-människor, skulle det verkligen vara någon skillnad i den här situationen?
Det är och kommer alltså att fortsätta att vara tvång på att sterilisera sig vid könsbyte och förbjudet att förvara könsceller. Detta är inte bara en fråga om hur vi ser på andra människor och deras rättigheter utan även en fråga som berör individens relation till staten. Hur mycket ska staten få bestämma över våra liv? Är det rimligt att staten bestämmer vem som ska kunna skaffa barn? Som jag ser det idag gör inte staten det. Det finns inga restriktioner på vem som kan skaffa barn. Till och med helt odugliga personer kan om de vill få barn. (Nej, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.) Det finns inga begränsningar med undantag för de som har genomgått könsbyte. För mig som liberal känns det väldigt främmande.
Borde säkert läsa igenom texten mer noggrannt innan jag publicerar, men nu måste jag verkligen sätta igång och plugga inför tentan på lördag. Blev bara så upprörd, igen...
Kommentarer
Trackback